Värmelagen (”Warmtewet”) och dess tillhörande föreskrifter utgör den rättsliga ramen för produktion, distribution och leverans av värme i Nederländerna. Sedan den första Värmelagen trädde i kraft 2014, och sedan vidareutvecklades med ”Warmtewet 2.0” från och med 1 januari 2021, omfattas offentliga och privata aktörer inom värmesektorn av strikta regler kring tariffreglering, konsumentskydd och nätförvaltning. Syftet är dubbelt: att säkerställa en tillförlitlig och prisvärd värmeförsörjning för konsumenter – både hushåll och företag – samt att främja övergången till koldioxidsnål värmeförsörjning. Värmelagen är också nära kopplad till rumsliga planeringsprocesser och miljötillstånd, där bedömningskriterier används av kommuner, stadsplanerare och ministeriet för Ekonomiska frågor och Klimat (EZK). När aktörer i denna kedja – nationella eller internationella värmeföretag, deras chefer eller styrelsemedlemmar, konkursförvaltare eller offentliga myndigheter – konfronteras med misstankar om ekonomiska oegentligheter, bedrägerier, mutor, penningtvätt, korruption eller brott mot internationella sanktioner, undergrävs rättssäkerheten, långdragna rättsprocesser följer, anseendet skadas och energiomställningen hotas.
Ekonomiska oegentligheter
Ekonomiska oegentligheter i samband med Värmelagen kan bland annat ta formen av slarvig ekonomisk förvaltning vid byggande och drift av värmenät, otillräcklig förvaltning av reservfonder eller felaktig kostnadsfördelning vid beräkning av ”maximipriser”. Till exempel kan en nätoperatör utan en robust finanspolicy underlåta att reservera tillräckliga medel för underhåll eller utbyte av rör och värmeväxlare. Om tariffmodellerna är oklara eller vilseledande – till exempel genom att föra över övervinster till konsumenter – kan detta leda till retroaktiva justeringar från Konsument- och marknadsmyndigheten (ACM) och grupptalan från konsumentorganisationer. Kommuner som beviljar bidrag till restvärmeprojekt utan korrekt ekonomisk kontroll riskerar sanktioner eller återkrav av bidrag. Sådana incidenter försämrar investerbarheten i nya värmenätsprojekt, vilket tvingar investerare till ökad due diligence och gör att banker kräver fler garantier, vilket avsevärt fördröjer tillståndsprocedurer.
Bedrägerier
Bedrägerier i värmeförsörjningskedjan uppstår när företag medvetet lämnar felaktiga uppgifter eller förfalskar certifikat för att uppfylla Värmelagens krav eller erhålla SDE-bidrag. Till exempel kan operatörer av biomassa- eller geotermiska anläggningar systematiskt underrapportera levererad värme för att undvika sanktioner, eller rådgivningsföretag kan manipulera jord- och vattenprover för att påskynda miljötillstånd. Bedrägeri kan också förekomma vid registrering av anslutningar, till exempel genom att konstgjort dela upp mätpunkter för att hålla sig under vissa tariffgränser, eller genom att registrera fiktiva kunder. ILT och ACM genomför stickprovskontroller och revisioner av bidragsansökningar och tariffberäkningar. Om omfattande bedrägerier upptäcks leder detta till återbetalning av bidrag, miljonböter och rättsprocesser från konsumenter. Den efterföljande offentliga indignationen skadar sektorns anseende och resulterar ofta i skärpt lagstiftning och ökat tillsyn.
Mutor
Mutor i värmeprojekt uppstår när tjänstemän, kommunala projektledare eller externa konsulter tar emot pengar eller andra fördelar i utbyte mot gynnsamma beslut om bygglov eller tariffundantag under Värmelagen. Detta kan ske genom direkta betalningar, fiktiva konsultarvoden eller genom att dölja det i legitima fakturor. Till exempel kan en fastighetsutvecklare fakturera ”rådgivning” som i själva verket är betalning för snabbare kommunalt godkännande av restvärmeinfrastruktur. Om mutor upptäcks, ogiltigförklaras tillstånd och bidrag, straffrättsliga förfaranden inleds mot inblandade tjänstemän, och projektens rättsliga giltighet äventyras. Efterföljande processer kan pågå i flera år och lamslå inte bara det aktuella projektet utan också relaterade projekt i området, vilket skapar långvarig misstro mellan privata aktörer och myndigheter.
Penningtvätt
Penningtvätt i värmeförsörjningskedjan kan uppstå när kriminella nätverk investerar i värmenät eller kraftverk via målvaktsbolag för att legitimera olagliga kapitalflöden. Detta kan ske genom konstgjord prisuppblåsning av installationskostnader eller förfalskning av leveranscertifikat. Kommuner eller regioner som i sin iver att minska koldioxidutsläpp inte genomför tillräcklig kontroll av finansiella strukturer kan omedvetet möjliggöra penningtvätt. När misstänkta transaktioner upptäcks av Financial Intelligence Unit (FIU-NL) eller FIOD, fryses bankkonton, bidrag – inklusive EU-bidrag – dras tillbaka och tillstånd kan ställas in. De berörda företagen måste omstrukturera sin finansiering, återbetala lån i förtid och riskerar konkurs, vilket skapar försörjningsavbrott och betydande sociala och miljömässiga konsekvenser.
Systemisk korruption
Systemisk korruption i samband med Värmelagen uppstår när administrativa beslut systematiskt påverkas av särintressen eller personliga intressen. Till exempel: när en kommun tilldelar värmeprojekt till företag som donerar till politiska partier, eller när en tillsynsmyndighet även arbetar för en rådgivare eller värmeoperatör. Sådana intressekonflikter underminerar rättvis konkurrens och allmänhetens förtroende. Högt profilerade fall leder ofta till parlamentariska undersökningar, misstroendevotum mot lokala myndigheter och revidering av kommunala regler för värme. Företag som profiterar på sådana praktiker riskerar att deras kontrakt hävs eller omförhandlas, vilket utlöser en våg av civil- och förvaltningsrättsliga tvister och orsakar allvarlig skada på både offentliga och privata aktörers anseende.
Brott mot internationella sanktioner
Värmekedjan kan bryta mot internationella sanktioner genom att använda nätverkskomponenter – såsom värmepumpar, rörisolering eller turbiner – från sanktionerade leverantörer, eller genom att tillåta investerare från sanktionerade länder att delta i projekt. Brott mot FN:s eller EU:s sanktioner leder till indragna import- och exporttillstånd, frysta tillgångar och böter som utfärdas av Finansministeriet. Europeiska SDE-bidrag kan också dras tillbaka om ett projekt använder förbjudna teknologier eller leveranskedjor. Detta skadar inte bara det aktuella projektet utan också Nederländernas internationella investeringsklimat, och kan leda till diplomatiska spänningar och begränsningar av internationella samarbetsprojekt och forskning.
